Kommer vikten tillbaka efter en VLCD?

Ja, vikten kommer i stor utsträckning tillbaka efter en VLCD. Det gäller de flesta som går ner mycket på kort tid, och det gäller VLCD mer än de flesta andra metoder, just för att nedgången är så stor och så snabb till att börja med. Frågan som är mer intressant än ja eller nej är hur mycket, hur fort, och vad som faktiskt skilde dem som behöll nedgången från dem som inte gjorde det, i de studier som mätt det.

Vad 1177 varnar för

1177 Vårdguiden är rakt på sak om risken. Det är stor risk att du går upp i vikt efter pulverbehandlingen, skriver myndigheten, och lägger till en formulering som sällan syns i marknadsföringen av produkterna: Du kan även gå upp mer i vikt än vad du vägde före pulverbehandlingen.

Rådet som följer är kort. Då är det viktigt att du har regelbundna mattider och undviker ohälsosamma matval. Ingen procentsats, ingen tidsram, bara ett beteende att hålla i.

Det första året, enligt SBU

SBU:s rapport 218, Mat vid fetma från 2013, sammanställde två randomiserade studier med totalt 194 personer som jämförde VLED, kraftig kalorirestriktion, mot en kontrollgrupp med vanlig bantningsrådgivning. Skillnaden mellan grupperna krymper för varje mätpunkt som går att följa.

• 6 månader minus 8,7 kg mot kontrollgruppen.
• 12 månader minus 5,2 kg mot kontrollgruppen.
• 24 månader ingen statistiskt säkerställd skillnad kvar.

Räknat i andel av utgångsläget är ungefär 60 procent av sexmånaderssiffran fortfarande kvar vid tolv månader. Vid tjugofyra är den borta helt. Två förbehåll hör till de siffrorna: SBU räknar själv VLED som ett ämne utanför rapportens egentliga tema, och det starka omdömet vilar på just de två studierna från 1997, inte på en bredare litteratur samlad över tid. Hela nedbrytningen, inklusive konfidensintervallen, finns på hur mycket går man ner på en VLCD.

Vad som höll skillnaden uppe i DROPLET

En brittisk studie, publicerad av Astbury och medförfattare i BMJ 2018, testade om tätt stöd runt kuren kunde hålla nedgången kvar längre än vad SBU:s siffror visar. 278 personer vid tio brittiska vårdcentraler fick antingen ett totalt måltidsersättningsprogram med veckovis beteendestöd i tolv veckor och därefter månadsvis stöd i ytterligare tre, eller sedvanlig bantningsrådgivning.

Interventionsgruppen låg på minus 10,7 kg vid tolv månader, och 45 procent hade tappat minst tio procent av kroppsvikten mot 15 procent i kontrollgruppen.

Författarna skriver själva att en del av nedgången kom tillbaka mellan programmets slut vid vecka 24 och den slutliga uppföljningen vid tolv månader, men att det gällde båda grupperna, inte bara den som fått TDR. Lika intressant som fyndet är vad författarna letade efter men inte hittade: en skillnad i hur väl behandlingen fungerade utifrån kön, ålder, socioekonomi, BMI eller diabetesstatus. Utfallet följde behandlingen deltagarna fick, oavsett bakgrund.

Två tal som mäter olika saker

En sifferserie svarar på hur många som går upp igen. En annan svarar på hur mycket av nedgången som kommer tillbaka hos dem det gäller. Det är två skilda mått, och bägge kan vara sanna om exakt samma grupp människor utan att motsäga varandra.

Ett påhittat exempel visar varför. Tänk dig hundra personer som gått ner tio kilo var. Sextio av dem går upp igen, med i snitt fem kilo var. Räknat på hur många som drabbas ligger andelen på 60 procent. Räknat på hur mycket av den samlade nedgången som försvinner ligger andelen på 30 procent, eftersom de fyrtio som höll hela sin nedgång drar ner snittet för hela gruppen. Siffrorna beskriver samma påhittade förlopp och säger ändå olika saker.

En studie av Cifuentes och medförfattare från 2024 mätte just andelen av nedgången, rakt av och utan tröskelvärde. 206 patienter, 68 procent kvinnor med en medelålder på 52,39 år, följdes i arton månader efter en period med kraftig kalorirestriktion. I snitt hade gruppen återtagit 40,4 procent av sin nedgång (95 % KI 30,22–50,61), vilket motsvarade en viktuppgång på 6,32 kg (95 % KI 4,57–8,07, p under 0,001). Konfidensintervallet sträcker sig från strax under en tredjedel till strax över hälften, vilket i sig visar hur trubbigt ett enda procenttal är på den här frågan.

Vad ingen av studierna svarar på

Ingen av källorna på den här sidan följer deltagarna längre än två år, och stödet i DROPLET var aldrig testat isolerat mot en VLCD utan stöd, bara mot vanlig rådgivning. Att stödet var skillnaden är den rimligaste tolkningen, inte en bevisad slutsats. Vad som händer med de 45 procenten som höll tio kilo vid år tre, fyra och fem finns det på den här sidans underlag inget svar på.

Det enda beteendet som återkommer i bägge källorna, hos 1177 lika mycket som i studiedesignen bakom DROPLET, är kontinuerlig uppföljning efter att pulvret är slut. Ingen av dem lovar att det räcker.

Vill du bygga den uppföljningen själv finns strategierna på hålla vikten efter diet. Vägen dit, med maten tillbaka steg för steg, står på upptrappningen efter en VLCD.