Vad är metabola syndromet, och vilken definition gäller?

Metabola syndromet har tre officiella definitioner, en amerikansk (NCEP), en internationell (IDF) och en äldre (WHO), och de tre sätter inte samma gränser. Ingen av dem beskriver en sjukdom i sig. De räknar i stället ihop riskfaktorer som var för sig är vanliga, och som tillsammans höjer risken för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes mer än var och en gör på egen hand.

• Metabola syndromet är ett kluster av riskfaktorer, ingen egen diagnos.
• Tre definitioner används parallellt: NCEP (amerikansk), IDF (internationell) och WHO (äldre), med delvis olika gränser.
• NCEP kräver tre av fem kriterier, och inget av dem är obligatoriskt i sig.
• IDF kräver bukfetma som obligatoriskt kriterium, plus två av fyra tilläggskriterier.
• WHO utgår från diabetes, nedsatt glukostolerans eller konstaterad insulinresistens som bas, plus minst två tillägg.
• Glukosgränsen i NCEP sänktes 2005, från 110 till 100 mg/dL.
• IDF rekommenderar en viktnedgång på 5–10 % av kroppsvikten under det första året.
• En viktnedgång i den storleksordningen har i en stor studie på personer med typ 2-diabetes kopplats till bättre blodsocker, blodtryck och HDL, men inte till LDL.
• Insulinresistens beskrivs ofta som den gemensamma nämnaren bakom flera av kriterierna.
• Diagnosen ställs av vården, inte genom att jämföra sina egna värden mot en tabell.

Vad är metabolt syndrom?

Namnet syftar på ett kluster, inte en självständig sjukdom. Riskfaktorerna i klustret, bukfetma, förhöjt blodtryck, rubbade blodfetter och förhöjt blodsocker, förstärker varandra. NCEP ATP III (2001) beskriver riskfaktorerna som starkt sammankopplade, så att de tillsammans höjer risken för hjärt-kärlsjukdom vid varje given LDL-nivå. Innan namnet metabola syndromet blev vedertaget kallades klustret för insulinresistenssyndromet, eftersom insulinresistens misstänktes vara den gemensamma bakomliggande rubbningen (Internetmedicin).

De tre konkurrerande definitionerna

Tre organisationer har satt varsin uppsättning gränser, och ingen av dem har ersatt de andra två: National Cholesterol Education Program (NCEP) i USA publicerade sin ATP III-rapport 2001, och International Diabetes Federation (IDF) enades om en konsensusdefinition i Berlin i april 2005. Världshälsoorganisationen (WHO) hade redan 1998 en egen, äldre definition som fortfarande citeras. Tabellen visar var de tre skiljer sig.

Kriterium	NCEP ATP III (2001/2005)	IDF (2005)	WHO (1998)
Vad som krävs	Tre av fem, inget är obligatoriskt	Bukfetma obligatoriskt, plus två av fyra tilläggskriterier	Diabetes, nedsatt glukostolerans eller konstaterad insulinresistens obligatoriskt, plus minst två tilläggskriterier
Midjemått	Män över 102 cm, kvinnor över 88 cm	Europeiska män 94 cm eller mer, kvinnor 80 cm eller mer	Midja-höftkvot 0,90 eller mer (män), 0,85 eller mer (kvinnor), eller BMI över 30
Blodtryck	130/85 mmHg eller mer	130/85 mmHg eller mer, eller pågående behandling	Ingen entydig siffra, se nedan
Blodfetter	Triglycerider 150 mg/dL eller mer. HDL under 40 mg/dL (män) eller 50 mg/dL (kvinnor)	Triglycerider 150 mg/dL (1,7 mmol/L) eller mer. HDL under 40/50 mg/dL (1,0/1,3 mmol/L)	Triglycerider 1,7 mmol/L eller mer, och/eller HDL under 0,9 mmol/L (män) eller 1,0 mmol/L (kvinnor)
Blodsocker	Fasteglukos 110 mg/dL vid publiceringen 2001, sänkt till 100 mg/dL i en revidering 2005	Fasteglukos 100 mg/dL (5,6 mmol/L) eller mer, eller redan diagnostiserad typ 2-diabetes	Del av basen: diabetes, nedsatt glukostolerans eller konstaterad insulinresistens

Konflikten om WHO:s blodtrycksgräns

Varför tre definitioner finns kvar

IDF konstaterar själv i sin konsensusrapport att ATP III:s värden sannolikt kommer att fortsätta användas kliniskt i USA, trots att IDF föreslår egna gränser. Ingen internationell instans har tvingat fram en enda standard. Forskning som jämför grupper definierade på olika sätt får därför delvis olika resultat beroende på vilken definition som använts, och det gäller även jämförelser mellan de studier som nämns längre ner på den här sidan.

Insulinresistens – den gemensamma nämnaren

En rubbning återkommer i nästan alla förklaringsmodeller för klustret: insulinresistens, ett sämre cellsvar på insulinets signaler. NCEP ATP III beskriver syndromet som nära kopplat till just den rubbningen. WHO gjorde redan 1998 insulinresistens till ett av de tillstånd som kan uppfylla det obligatoriska grundkravet. Internetmedicin anger att risken för hjärtinfarkt är fem gånger högre när hela syndromet föreligger, en siffra som Internetmedicin själv inte kopplar till en egen referens. Insulinresistens är i sig inget av de fem kriterierna i NCEP eller IDF, utan ett mått som används i forskning och som ligger bakom flera av dem. Hur det mäts, och varför det inte görs i vanlig vård, beskrivs på sidan om insulinresistens.

• Insulinresistens Cellerna svarar sämre på insulin. Så mäts det i forskning, i stället för i vanlig vård. Utforska

Vad viktnedgång gör – kriterium för kriterium

IDF:s konsensusrapport rekommenderar en viktnedgång på 5–10 % av kroppsvikten under det första året som förstahandsåtgärd. Hur mycket det påverkar de enskilda kriterierna har undersökts i Look AHEAD-studien, en stor kohort med personer som redan har typ 2-diabetes (Wing och medarbetare, 2011, n = 5 145).

Resultaten gäller den gruppen, inte automatiskt alla som uppfyller kriterierna för metabola syndromet utan att ha utvecklat diabetes, men de ger en bild av storleksordningen.

Vad som mättes	Odds ratio vid 5–10 % viktnedgång
HbA1c sänkt med minst 0,5 procentenheter	3,52 (95 % KI 2,81–4,40)
Diastoliskt blodtryck sänkt med minst 5 mmHg	1,48 (1,20–1,82)
Systoliskt blodtryck sänkt med minst 5 mmHg	1,56 (1,27–1,91)
HDL höjt med minst 5 mg/dL	1,69 (1,37–2,07)
Triglycerider sänkta med minst 40 mg/dL	2,20 (1,71–2,83)
LDL	Inget signifikant samband (P = 0,79)

Vid en viktnedgång på 10–15 % var oddsen för förbättring ännu högre för de flesta av måtten, enligt samma studie. Deltagarna som tappade 5 till under 10 procent gick i snitt ner 7,25 kg, med en spridning på 2,1 kg.

En annan stor studie, Diabetes Prevention Program (Knowler och medarbetare, 2002, n = 3 234), testade själva insjuknandet i typ 2-diabetes hos personer med nedsatt glukostolerans och förhöjt BMI.

Målet för livsstilsgruppen var minst 7 % viktnedgång och minst 150 minuters fysisk aktivitet i veckan. Hälften nådde viktmålet inom 24 veckor. Jämfört med placebo minskade livsstilsinterventionen risken att utveckla typ 2-diabetes med 58 %, och metformin minskade den med 31 %.

Vad gör vården?

En vanlig utredning väger blodprov, blodtryck och midjemått mot de gränser som beskrivs ovan, och vilken uppsättning gränser som används kan variera mellan mottagningar. Insulinresistens mätt med HOMA eller en klämmetod hör till forskningen och ingår inte i den rutinen, se sidan om insulinresistens för varför. Vården kan i vissa fall lägga till läkemedel, till exempel metformin, som ett komplement till livsstilsförändring. Diagnosen ställs av läkare, inte genom att jämföra sina egna värden mot en tabell.