Vad är insulinresistens, och hur mäts det?

Insulinresistens betyder att kroppens celler svarar sämre på insulin, hormonet som normalt sänker blodsockret genom att öppna för glukosupptag. Omkring 80–90 % av alla med typ 2-diabetes har insulinresistens, och rubbningen finns ofta där långt innan diabetesdiagnosen ställs (Internetmedicin). Den mäts i forskning med metoder som inte används i vanlig sjukvård.

• Insulinresistens innebär att cellernas svar på insulin är nedsatt, vilket försämrar glukosupptaget.
• Omkring 80–90 % av personer med typ 2-diabetes har insulinresistens, och den föregår ofta sjukdomsdebuten.
• Det finns inget rutintest på vårdcentralen. HOMA-IR och klämmetoder hör till forskningen.
• HOMA-IR räknas fram som en kvot mellan fasteinsulin och fasteglukos, utan ett etablerat gränsvärde för när insulinresistens föreligger.
• Mekanismen går via förhöjda fria fettsyror, som ger både rubbade blodfetter och en kompensatorisk överproduktion av insulin.
• Insulinresistens har ett nära samband med bukfetma specifikt, snarare än med BMI som helhet.
• Motion sänker insulinresistensen snabbt genom ökat glukosupptag i musklerna. Viktnedgång ger en effekt som sitter i längre.
• Rökning och stillasittande ökar insulinresistensen.
• Hur mycket viktnedgång sänker insulinkänsligheten hos personer utan diabetes går inte att sätta en egen siffra på utifrån det underlag den här sidan bygger på.

Vad är insulinresistens?

Definitionen är teknisk. Kärnan är att kroppens celler, framför allt i muskler, lever och fettväv, reagerar sämre på insulinets signal. Den engelskspråkiga litteraturen beskriver det som en nedsatt förmåga hos insulin att hämma frisättningen av fett från fettceller (lipolys) och leverns egen glukosproduktion, samtidigt som upptaget av glukos i kroppens vävnader försämras (Endotext, NCBI Bookshelf/NIH). Fenomenet beskrevs skilt från typ 2-diabetes redan 1988, då forskaren Gerald Reaven i en Banting-föreläsning presenterade ett kluster han kallade Syndrome X. Reaven menade att insulinresistensen, inte fetman i sig, var den gemensamma nämnaren.

Hur mäts insulinresistens?

En säker diagnos kräver klämmetoder (clamp-studier) eller en beräkningsmodell som kallas HOMA. Ingen av delarna finns tillgänglig på de flesta vårdinstanser, enligt Internetmedicin. Vad som i stället kontrolleras i klinisk praxis är C-peptid i serum, fasteglukos, HbA1c, fraktionerade blodfetter, ibland apolipoproteiner, mikroalbuminuri, blodtryck och rökvanor, en samling indirekta mått snarare än ett direkt mått på insulinresistensen själv.

HOMA-IR räknas fram som en kvot mellan fasteinsulin och fasteglukos. IDF placerar måttet under sina forskningskriterier, uttryckligen skilt från de kriterier som används kliniskt. Metoden validerades i originalstudien av Matthews och medarbetare 1985 mot klämmetoder i små grupper, mellan nio och tolv friska försökspersoner per delstudie. Precisionen låg på en variationskoefficient på 31 % för insulinresistensmåttet.

Det är en betydande osäkerhet i varje enskild mätning, och en del av skälet till att HOMA-IR aldrig blivit ett rutintest. Något etablerat gränsvärde för när HOMA-IR räknas som insulinresistens finns inte i de källor den här sidan bygger på.

Mekanismen – fria fettsyror, hyperinsulinemi och vägen till kriterierna

Vid insulinresistens läcker fettceller ut mer fria fettsyror i blodet. De fria fettsyrorna bidrar till rubbade blodfetter, med sänkt HDL och förhöjda triglycerider som följd (Internetmedicin). Bukspottkörteln svarar på cellernas sämre insulinkänslighet genom att producera mer insulin, ett tillstånd som kallas hyperinsulinemi. Över tid kan det bidra till att de insulinproducerande betacellerna sviktar. Endotext beskriver det som en självförstärkande process: insulinresistensen driver upp de fria fettsyrorna, som i sin tur förstärker insulinresistensen ytterligare. NCEP ATP III beskriver hela metabola syndromet som nära kopplat till just den här rubbningen, vilket knyter ihop mekanismen med samtliga fem kriterier som beskrivs på sidan om metabola syndromet.

Kopplingen till bukfetma

Insulinresistens har enligt Internetmedicin ett nära samband med övervikt och bukfetma. IDF:s kriterier för metabolt syndrom kräver just bukfetma, mätt med midjemått, som obligatoriskt mått, inte BMI. Ett högt BMI utan bukfetma ger inte samma bild. Den här sidan har ingen egen mätguide för midjemått. Gränserna ingår i de kriterier som beskrivs på sidorna om metabola syndromet och BMI.

Vad minskar insulinresistens – motion och viktnedgång

Motion utgör basen i behandlingen, enligt Internetmedicin, eftersom muskelarbete snabbt stimulerar glukosupptaget i skelettmuskulaturen, oberoende av om vikten ändras. Viktnedgång ger en effekt som sitter i längre. NCEP ATP III beskriver på samma sätt att regelbunden fysisk aktivitet sänker blodtrycket och minskar insulinresistensen. I Diabetes Prevention Program (Knowler och medarbetare, 2002) minskade en livsstilsintervention med målet minst 7 % viktnedgång och minst 150 minuters aktivitet i veckan risken att utveckla typ 2-diabetes med 58 % hos personer med nedsatt glukostolerans.

Hur mycket insulinkänsligheten i sig förbättras hos personer utan redan etablerad diabetes går inte att sätta en siffra på med det underlag som finns tillgängligt här. Riktningen pekar ändå mot bättre insulinkänslighet, inte sämre. Rökning och stillasittande drar åt motsatt håll och ökar insulinresistensen. Vården kan i vissa fall komplettera med läkemedel, till exempel metformin, men grunden är livsstilen.