Paleo och forskningen: vad de svenska studierna faktiskt visade

• Fyra svenska studier har testat stenåldersdieten, samtliga gjorda vid Lunds eller Umeå universitet.
• Mellberg 2014 (Umeå, 2 år, 70 deltagare): fettmassan minskade mer på paleo vid 6 månader, men skillnaden gick inte längre att säkerställa vid 24 månader.
• Lindeberg 2007 (Lund, 12 veckor, 29 deltagare): paleogruppen åt spontant 25 % mindre energi utan att räkna kalorier.
• Jönsson 2009 (Lund, crossover, 13 deltagare): paleo gav bättre HbA1c, blodfetter och blodtryck än ordinarie diabeteskost.
• Otten 2017 (Umeå, 12 veckor, 32 deltagare): paleo förbättrade insulinkänsligheten med 45 % oavsett extra träning.
• Alla fyra studier är små, mellan 13 och 70 deltagare, och korta, mellan 12 veckor och 2 år.
• Den enda som mätte längre än ett år visade att fördelen jämnades ut.

De fyra studierna i korthet

De svenska paleostudierna delar upphov men skiljer sig i allt annat: population, längd och vad de faktiskt mätte. Tabellen ger överblicken, avsnitten under går igenom var och en.

Mellberg 2014: den enda som mätte längre än ett år

Umeåstudien följde 70 obesa postmenopausala kvinnor, medelålder 60 år och BMI 33, i två år. Hälften åt paleo i fri mängd, ad libitum, medan den andra hälften följde en kost byggd på Livsmedelsverkets råd, utan att någon i vare sig den ena eller andra gruppen räknade kalorier eller fick en fast mängd mat föreskriven.

Vid 6 månader var skillnaden stor. Fettmassan minskade 6,5 kg på paleo mot 2,6 kg på jämförelsekosten (p under 0,001). Midjeomkretsen gick ner 11,1 cm mot 5,8 cm (p=0,001), och den sagittala bukdiametern 3,7 cm mot 2,0 cm (p under 0,001).

Vid 24 månader hade paleogruppen fortfarande minskat mer i fettmassa, 4,6 kg mot 2,9 kg, men skillnaden var inte längre statistiskt säkerställd (p=0,095). Fördelen från de första sex månaderna gick inte att bevisa kvar två år senare.

Paleogruppen blev inte sämre än jämförelsekosten vid 24 månader. Det numeriska värdet var fortfarande högre, marginalen bar bara inte statistiken längre med den gruppstorleken. Ett mått höll däremot i sig hela vägen: triglyceriderna sjönk mer på paleo än på jämförelsekosten både vid 6 och vid 24 månader. Forskarna sammanfattade utfallet för kroppsmåtten så här: ”effekterna höll inte i sig för de antropometriska måtten vid 24 månader.”

Lindeberg 2007: det spontana kaloriunderskottet

29 patienter i Lund, alla med kranskärlssjukdom och antingen nedsatt glukostolerans eller typ 2-diabetes, delades mellan paleo och medelhavskost i 12 veckor. Ingen fick en kalorigräns. Båda grupperna åt fritt, ad libitum, och åt ungefär lika stor mängd mat räknat i vikt.

Ändå hamnade paleogruppens energiintag 25 % lägre än medelhavsgruppens (p=0,004), helt utan att någon räknade kalorier. Grundmekanismen bakom ett sådant spontant underskott finns beskriven under kaloriunderskott.

Glukostoleransen, mätt som ytan under glukoskurvan, förbättrades 26 % på paleo mot 7 % på medelhavskost (p=0,0001 respektive p=0,08). Midjeomkretsen minskade 5,6 cm mot 2,9 cm (p=0,03).

Jönsson 2009 och Otten 2017: paleo vid typ 2-diabetes

Jönsson 2009 lät 13 patienter med typ 2-diabetes, tre kvinnor och tio män, äta paleo och ordinarie diabeteskost i tre månader vardera, i den ordning en dator lottade. På paleo sjönk HbA1c 0,4 procentenheter (p=0,01), triglyceriderna 0,4 mmol/l (p=0,003) och det diastoliska blodtrycket 4 mmHg (p=0,03). Vikten gick ner 3 kg (p=0,01), BMI en enhet (p=0,04) och midjemåttet 4 cm (p=0,02), medan HDL-kolesterolet steg 0,08 mmol/l (p=0,03). Energiintaget låg 1,3 MJ per dag lägre på paleo, vilket omräknat till kcal motsvarar ungefär 310 kcal per dag.

Otten 2017 testade 32 patienter med typ 2-diabetes i Umeå under 12 veckor, uppdelade i en grupp som bara åt paleo (PD) och en som kombinerade paleo med övervakad träning (PD-EX). Fettmassan minskade 5,7 kg utan träning och 6,7 kg med, båda p under 0,001. Insulinkänsligheten, mätt som HOMA-IR, förbättrades 45 % i båda grupperna (p under 0,001), och HbA1c sjönk 0,9 respektive 1,1 procentenheter. Träningen gav ingen extra fettminskning och ingen extra förbättring av insulinkänsligheten. Den gjorde två andra saker: bevarade muskelmassan hos männen och höjde konditionen.

Båda studierna gjordes på patienter med diagnostiserad typ 2-diabetes, under läkarkontroll och med uppföljning under hela perioden. Ingen av dem är ett underlag för att ändra en pågående diabetesbehandling på egen hand.

Vad fyra små studier kan visa, och inte

Deltagarantalet spänner från 13 till 70, i samtliga fyra studier under hundra personer. Tre av dem pågick i 12 veckor. Bara Mellberg mätte i två år, och det var den studien som visade att fördelen vid 6 månader inte gick att säkerställa vid 24.

Tre av fyra studier gjordes dessutom på personer med redan diagnostiserad sjukdom, kranskärlssjukdom eller typ 2-diabetes, inte på en frisk normalbefolkning. Resultaten gäller de här grupperna under de här förutsättningarna. Vad de säger om en frisk normalbefolkning testade studierna aldrig.

En bredare bild finns i Johnston 2014, en nätverksmetaanalys i JAMA som samlade 48 randomiserade studier och 7 286 deltagare och visade att namngivna dieter i stort konvergerar i utfall. Den analysen testade inte paleo specifikt, men den sätter de fyra svenska studierna i sammanhang.

Fyra små svenska studier är ett riktigt underlag, inte ett facit. Hur skillnaden mellan paleo och andra kostupplägg utvecklas efter det första året vet vi bara från en av de fyra, Mellberg, och där jämnades den ut vid 24 månader.